paulaliten

Ja senaste veckorna är lite sådär luddiga, men ska berätta lite om Stochampionatet som jag, Elin, Patrik och Sture var på.

Vi åkte ner på torsdagen, så vid lunch rullade vi från Borlänge. Runt 20-tiden var vi på plats på campingen med husvagnen vi hyrt. Den va perfekt, lätt att dra och man märkte knappt att man hade nått där bakom bilen.
Vi slängde av husvagnen sen åkte vi och handlade all mat och sånt vi skulle behöva under helgen.

När vi kom tillbaka så slängde vi in all mat i kylskåpet och började sätta upp förtältet. Det var en saga för sig och det slutade med att jag fick be ett par väldigt trevliga grannar om hjälp. Tur man hade hjälpsamma grannar säger jag bara.
Efter svordomar, svett och nästan tårar så fick vi upp det där förbaskade tältet.
Vi drack lite och hade det trevligt :)

På fredagen vaknade jag upp med halsont och hela huvudet kändes tjockt. FAN, tänkte jag och knaprade alvedon och knarkade näs-spray.
Vi kollade på fina hästar, grillade och drack. Hade jätte trevligt på kvällen med grillning och musik.

På lördagen vaknade jag efter att jag sovit för jävla dåligt, men jag kände mig lite bättre. Har kommit på att det är värdelöst att vara förkyld när man ska äta. Jag kände absolut ingen smak eller lukt. Såå trist när man köpt så god mat! Kvällen avslutades med en sen grillning runt kl 23 på kvällen och vi satt vakna tills en 2 på natten. Sen gav jag upp och gick och la mig.

På söndagen ville jag helst inte vakna. jag hostade som en tok, hade feberfrossa som hette duga och ville helst bara sova. Kände mig som ett krockat skithus.

Efter några lopp så stod jag inte ut mer. jag gick tillbaka till husvagnen och bäddade ner mig i soffan och försökte sova. Kände mig alldeles matt i hela kroppen och ville helst bara dö!
Elin och gängen kom tillbaka strax innan finalen och i kopplade på husvagnen på bilen så de bara var att åka sen.

jag hade noll ork i kroppen så jag satte mig i bilen och såg på finalen på storbildstv:n istället för att gå till banan.
Redan då kände jag att det började bli tungt att andas, men inte så farligt ändå.
När dom andra kom tillbaka så åkte vi direkt. För varje kilometer vi åkte blev bröstet tyngre och till sist kändes det som att det satt en häst på bröstet. Det var sååå tungt att andas och jag fick verkligen kämpa för varje andetag.
Men jag bet ihop i hopp om att jag banne mig skulle till borlänge.

När vi kom in i Skövde pallade jag inte mer, fick panik av att jag nästan inte fick nån luft.
Så de blev full fart mot Akuten.

Elin följde med in medans killarna åkte och lämnade tillbaka husvagnen.
Efter ett tag i väntrummet så fick vi äntligen komma in.
Jag brast ut i gråt igen och paniken kom igen och det blev ännu tyngre att andas.

Dom gjorde en massa tester och EKG. Sen fick jag följa med in i ett annat rum där jag fick ligga med syrgas eftersom jag syresatte mig dåligt och sen hade jag ganska hög puls. Mestadels för att jag typ hyperventilerade. Kändes så knäppt, jag kunde inte kontrollera andningen alls. Jag kände mig dåsig och jätte svag.

Minns inte allt men jag kommer ihåg att en sköterska kom in och sa att dom skulle ta ett till EKG på mig. Då fick jag panik, var det nått fel på mitt hjärta eftersom dom redan gjort ett test?
Tacka gud för att Elin var med mig. Höll in hand, tröstade mig och ställde dom frågorna jag inte fick ur mig. La på mig fler filtar och masserade mig när jag frös som att jag skulle befinna mig i en frys.
jag blev så skakis på benen så elin fick lov att hjälpa mig på toa till och med.

Eter fler timmar så fick jag reda på att jag skulle få ligga kvar.  Brast ut i storgråt igen. Tacka fan för Elin säger jag bara!

Elin Sture och Patrik sa hej då och jag fick världens kram  av alla 3 innan dom började åka mot Borlänge utan mig.

Strax efter dom åkt fick jag rulla upp till mitt övernattningsrum. Resterande natten fick jag röntga lungorna två ggr och göra flera EKG´s.

Jag fick sova med syrgas för jag syresatte ig fortfarande dåligt. Dagen efter var jag trött som fan.
Vaknade av att ena sköterskan kom in och satte mig på dropp.
Sen nån timme senare kom läkaren in och berättade att jag fått lunginflammation och sa att dom ville ha kvar mig på sjukhuset nån dag till. Fick antibiotika och sen sov jag i stort sett hela dagen.


Nån dag senare så fick jag äntligen åka hem. Ringde till pappa och bad han hämta mig vilket han såklart gjorde. jag frågade också sköterskan om jag fick ligga kvar i sängen tills han va här eller om nån annan skulle få den nu på direkten.
Hon var så gullig den sköterskan. Hon tog min hand och sa; Såklart du får ligga kvar i sängen gumman!

Jag var fortfarande väldigt dåsig och omtöcknad av allt när pappa kom. Men det var så skönt att se ett välkänt ansikte igen.

Bilresan hem gick fort och smidig. Stannade en gång för lite nyponsoppa och choklad haha.

Sen dess har jag bott i sängen. Sovit och kollat på tv om varannat.


Nu mår jag mycket bättre och energin är påväg tillbaka. Huvudet är piggt men kroppen är fortfarande trött. Men läkaren sa att man kunde känna sig trött veckor efteråt och det vet jag att man kan vara med tanke på att jag haft lunginflammation flera ggr innan.
men aldrig så här allvarligt.

Pappa har ringt mig minst en gång om dagen enda sen jag kom hem. Ibland 2-3 gr till och med. han är väl för go den gubben :)


Så nu vet ni att jag lever!